Ishiguro konstnär
Recension: "Konstnär i den flytande världen" – Kazuo Ishiguro
"Konstnär i den flytande världen" är Kazuo Ishiguros andra roman, publicerad och översatt till svenska året efter. idag utkommer romanen i nyöversättning från Niclas Hval, vilket ger svenska läsare chans att återknyta kontakten med den unge Ishiguro, före filmatiseringar och Nobelpris.
Och detta är väl värt att utnyttja möjligheten, för Ishiguro är den sortens författare som tycks färdig redan i sina första skrivna verk, med full kontroll över ämnet och stilen. "Konstnär i den flytande världen" är en långnovell som trots ett ganska anspråkslöst ytskikt överraskar och förbryllar, väcker tankar och ställer frågor, samtidigt som den skildrar ett historiskt tidsavsnitt som inte precis existerar utslitet i litteraturen: Japan år , efter atombomberna och kapitulationen.
Romanen berättas i jagform av den pensionerade konstnären Ono. I minnen och samtal med sina närmaste återskapar han sitt liv var konsten stått i centrum dock där mycket handlar
Kazuo Ishiguro är född den 8 november i Nagasaki i Japan. Familjen flyttade till Storbritannien då han var fem år äldre, och det var först liksom vuxen han åter besökte sitt födelseland. I slutet av talet avlade han examen i engelska och filosofi vid University of Kent, därefter studerade han Creative Writing vid University of East Anglia. Från och med debutboken A Pale View of Hills(); Berg i fjärran () äger Kazuo Ishiguro varit verksam såsom författare på heltid. Såväl debuten som den efterföljande romanen An Artist of the Floating World (); Konstnär i den flytande världen() utspelar sig i Nagasaki några år efter andra världskriget. Redan i dessa verk återfinns de teman som Ishiguro brukar förknippas med: minnet, tiden samt livslögnen. Man ser det inom synnerhet i hans tredje samt mest berömda roman, The Remains of the Day (); Återstoden av dagen (), som blev till en film med Anthony Hopkins i rollen som den plikttrogne butlern Stevens.
Författarskapet präglas från en språklig återhållsamhe
Ishiguros tidiga roman vibrerar mellan raderna
I Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros andra långnovell, ”Konstnär i den flytande världen” – som nu ges ut i Niclas Hvals nyöversättning – förs läsaren tillbaka till en Japan åren efter nederlaget inom andra världskriget. Konstnären Masuji Ono sitter i sin en gång så eleganta, men nu bombskadade och mögelangripna, villa och frågar sig varför hans lycka besitter vänt. Hans tidigare elever samt forna kamrater undviker honom samt det är svårt att erhålla den yngsta dottern bortgift. Dottern tror att det beror vid att hon inte är fin nog, men fadern har sina aningar. Det handlar inte angående henne, utan om honom samt hans agerande under krigsåren. dock var det han gjorde verkligen så förkastligt?
Redan i denna tidiga roman intresserar sig Ishiguro på grund av de teman som kommit för att bli centrala för honom: minnet som katalysator för ett jobb bakåt i tiden och stora, historiska händelsers påverkan på individen. Kanske är det inte således märkligt att författaren ständigt åter
Krävdes det ett Nobelpris för för att jag skulle se storheten inom Kazuo Ishiguros berättande? Jag försöker slingra mig undan det konstaterandet. Det låter ju tondövt samt opportunistiskt.
Fast fortfarande, efter femton tid på , har nog ingen av mina recensioner blivit således utskälld som den av hans Never let me go, samt jag har många gånger tänkt att jag borde läsa angående romanen. Så många respekterade läsare kan ju inte gärna äga fel. Jag måste ha missat något väsentligt.
Sedan dess har jag läst en hel del från honom – även om jag hållit mig ifrån den maximalt uppenbara fantastiken – och tyckt mycket om det. Hans blick för det under ytan gömda i såväl det brittiska såsom det japanska är skarp samt oerhört nyanserad. Och ja, detta går inte att komma ifrån att det för mig ligger ett Nobelpris mellan den perception och min första.
Kanske försöker jag göra dygd av mitt eget tillkortakommande, men jag tänker ändå att den här upplevelsen säger något om vilken sorts författare Ishiguro är. Det går ej att kli